Hej och välkomna till min blogg som nu ingår i min “arbetstid”. Bloggen har tidigare varit en plats där jag skrivit några rader ibland för att jag inte haft något att göra, på min fritid. Nu kommer bloggen ingå som en del av mitt företag. Jag hoppas att ni kommer uppskatta detta men med tanke på alla förfrågningar om att jag ska skriva mer så tror jag det. Det ska bli kul att få bolla tankar och erfarenheter med er och självklart får ni även vara med i diskussionen och kommentera i detta inlägg sedan.
Det är lite knasigt för jag har aldrig tänkt att jag kan skriva och fängsla människor med min text. Men ibland så märker jag på Instagram att jag får mer uppmärksamhet för mina texter än för mina bilder. Bild har ju alltid varit min “grej” liksom men nu när jag får beröm för mina texter och många ber mig att skriva mer så känns det ju såklart jättekul. Därför bör bloggen vara en del av mitt företag. På Instagram kan man ju inte skriva så långa texter heller, så jag får ju alltid anpassa dem så att dem inte blir för långa. Men många gånger har jag så himla mycket mer att säga än vad som får plats där.
Idag så hörde det en tjej av sig till mig som ville att jag skulle skriva om hur jag upplever friluftslivet som tjej. Det är ett stort ämne men den här tjejen ville främst att jag skulle berätta om jag märker att killar och tjejer blir olika behandlade/bemötta ute och hur jag blir bemött. Ni som följt mig länge vet att jag kan ta plats och göra många av dem typiskt “manliga” sysslorna när jag är ute. Hur tas det av killar (och tjejer)? Blir killar och tjejer behandlade på samma sätt? Hur är tonen på friluftsevent? Detta tänkte jag svara på utifrån mina erfarenheter. Först tänkte jag berätta lite om min bakgrund som format mig till den friluftsmänniska som jag är idag.
Till och börja med så tror jag att jag blivit ganska präglad av min uppväxt. Min pappa har inga söner, samtidigt som han var intresserad av friluftsliv, fiske, vandring, tälta, elda o.s.v (som är typiskt “manligt”) För honom var det inget konstigt att ta med mig och mina systrar ut i skogen. Vi fick tidigt erfarenhet av att vara med och göra det som han gjorde. Visst, när jag var liten så var det ofta pappa som gjorde upp elden, men jag tror ändå att det betydde mycket för mig att bara vara med, hämta någon pinne att kasta i elden. Jag gjorde inte i ordning kroken på fiskespöt med masken, men jag fick hålla i spöt och prova att fiska. Ni förstår. Detta gjorde att jag fick en grundtrygghet i att vara ute och testa olika saker. Min mamma tog även med oss till Trysil där vi åkte skidor och till västkusten för att åka båt och fiska krabbor och makrill. Mamma tog även ut mig på “mulle” när jag var liten. Vilket var träffar i skogen för barn.
När jag var tonåring så hade jag mycket katastroftankar (prepper-varning här nu). Jag inbillade mig att en komet skulle träffa jorden, att det skulle bli krig, att all el skulle försvinna o.s.v. I samband med dessa katastroftankar så kände jag att det var dags att lära mig att ta hand om mig själv för att överleva haha. Så det jag gjorde var att införskaffa riktiga vandringskängor. Dem kängorna hade jag sedan i 10 år för övrigt och det är dessa. Och sedan gick jag och köpte min första vandringsryggsäck och började vandra, själv. Jag hade även som mål att ha en ryggsäck redo med allt som jag behöver ifall jag var tvungen att fly, lite knasigt kanske men så var det. Detta hjälpte i alla fall mig att bli mer självständig och trygg i mig själv när jag vistades ute.
Ska jag vara helt ärligt så var jag ofta ensam ute men det gjorde ingenting. Jag tyckte skolan var jättejobbig och skogen var min frizon. Det var så skönt att slippa alla onda blickar och istället vara i den lugna skogen. När jag började vandra så fick jag skavsår på fötterna, ryggsäcken ömmade och att gå en mil var LÅNGT. Men viljan att kunna vara ute själv och klara mig på egen hand var stark så jag fortsatte. Dessutom så behövde jag verkligen skogen. Tillslut fick jag inga skavsår, ryggsäcken satt som ett smäck och jag kände mig trygg ute. I den här perioden av mitt liv så umgicks jag inte med så många andra människor än dem i min familj och eftersom dem var vana med friluftsliv så var det inte konstigt att jag var ute själv. Så länge jag följde lederna och hade med mig en telefon så var det inga problem. Mina “katastroftankar” försvann efter ett tag men jag fortsatte att vandra. Att vara i naturen blev en viktig del i mitt liv.
Men hur har reaktionerna varit när jag träffat någon ute i skogen? Jag har träffat gamla, unga, killar, tjejer och alla beter sig ungefär på samma sätt mot mig. I alla fall när jag träffar dem utomhus. Jag har gått på träffar genom naturskyddsföreningen och där har det varit stora skillnader i åldrar och kön. Nu vet jag dock att Karlskoga som jag växte upp i var en riktig “friluftsstad” under min uppväxt. Det var en självklar del i mångas liv att ge sig ut och det fanns många träffar, vandringsleder, eldplatser och vindskydd där. Jag reflekterade aldrig över skillnaden mellan killar och tjejer ute, jag träffade alltid lika många av varje kön. Där emot så märkte jag när jag träffade människor som inte var friluftsvana att jag blev väldigt annorlunda bemött. Då fick jag ofta höra att det var farligt som tjej att vara ute i skogen. Blev skrämd med att det fanns vargar och björnar och att jag nog bör ha med mig någon ut, helst en kille. Detta är något som jag fortfarande får höra ibland av människor som inte känner mig. Verkligen uråldrigt tänkande alltså!
När jag gör några av de mer “manliga” sysslorna när jag är ute på event till exempel, hur tas det av andra? Jag får faktiskt ganska starka reaktioner ibland. Speciellt om jag ger mig in och rotar i elden eller ställer mig och lagar mat. Det händer, även om det inte är ofta, att män (oftast äldre) börjar le lite hånfullt och ge mig en tveksam blick och säga saker som att “du vet att det är varmt” eller “den där kniven är vass”. Jo tack, jag vet. Tack för upplysningen. Eller så är det precis tvärt om, män (oftast äldre) börjar le för att de verkar tycka det är uppfriskande att en tjej faktiskt tar plats. Tjejer är nog dem som blir mest förvånade när jag är ute. Ni vet när någon tittar på en lite snabbt och sedan fort vänder huvudet tillbaka igen med förvånad blick. Den reaktionen får jag av tjejer i blandade åldrar. Såhär blir ofta reaktionen när jag är “kitad”. D.v.s när jag har en ryggsäck bredvid mig med yxa, steker något över elden med rejäla handskar OCH har en kniv i bältet. Som om det skulle vara det sjukaste som finns att en tjej har. Men visst. När jag kikar runt bland andra tjejer så är jag ibland ganska “typiskt manligt” kitad. Jag har länge burit grönt, svart och grått som färger också eftersom jag tycker det är snyggt men jag antar att det förstärker det hela.
Jag tror att jag har mitt utseende mot mig ibland. Eller vad man nu ska säga. Jag har långt blont hår och är “en vanlig tjej” liksom, det i kombination med knivar, yxa och eld är inte helt vanligt och jag kan förstå om andra har svårt att placera mig i ett fack. Om jag har en röd t-shirt och ett par tighta, matchande vandringsbyxor med stretch, inte bär en stor kniv på mig och låter bli att hålla på med elden så blir det enklare att placera mig i ett fack. Knasigt hur det funkar. Jag vill inte se skillnad på kön men det finns klart skillnader och stämningar som man märker av ibland. På mitt Instagramkonto har jag lika mycket tjejer och killar som följer mig, beror det på att jag på något vis lyckats kombinera kvinnligt och manligt på ett balanserat sätt? Eller vad beror det på?
Jag märker att jag ibland har svårare för att klicka med tjejer ute på event än med killar. Inte så att jag tycker dem är otrevliga eller så nej absolut inte, men vi vill helt enkelt göra olika saker. Jag är inte en tjej som bara vill sitta bredvid utan jag älskar att sysselsätta mig. Hålla liv i elden, tälja eller liknande. Detta är, när jag tänker efter en ganska tydlig skillnad mellan killar och tjejer enligt mina erfarenheter. Jag upplever att fler killar vill sysselsätta sig med saker när dem är ute och fler tjejer vill ta promenader eller bara sitta ner och prata och inte arbeta med händerna. Det är även stor skillnad i samtalsämnen. Jag upplever att killar helt klart pratar mer om praktiska saker och om det som sker här och nu och tjejer vill mer prata om känslor. Väldigt stereotypiskt men faktiskt vanligt. Sedan finns det självklart undantag. Jag känner flera tjejer som är mer praktiskt lagda, och killar som helst bara vill sitta vid elden och prata känslor. Alla är olika. Jag ska inte komma här heller och säga att jag aldrig någonsin sitter ner bara för att prata om känslor haha. Ibland älskar jag det också, även om det är mer sällan. Det beror nog mycket på vad för typ av event jag är på. Hur upplever NI att det är? Så jäkla nyfiken på att höra er syn på detta.
När det kommer till hur killar känner sig på friluftevent så upplever jag att det är en del “kunskapsmätning” och “interna utrusningstävlingar”. I och med att jag ofta hänger med killar ute så snappar jag upp det ibland. Håller ni killar som läser med? Jag skulle väldigt gärna vilja höra mer om hur ni upplever det ute på olika träffar och event. Jag upplever att tjejer inte jämför utrusning och kunskap med varandra på samma sätt. Det är t.ex. på något vis mer okej för en tjej att ha en billig kniv för 30 kr, men en “riktig” man måste ha “en riktig kniv”. Jag tycker det är tråkigt när friluftslivet ibland bara tycks handla om utrustning. Som om det är det viktigaste med att vara ute. Självklart är utrusningen en rolig del i det hela men det är synd när man måste känna sig osäker i en grupp för att man har “en sämre kniv”, “fel skor”, eller inte har dyra märkeskläder.
Överlag så tycker jag ändå att friluftsvärlden är varm, öppen och hyfsat jämställd. Genuint naturintresserade människor är ofta vettiga människor, som jag brukar säga. Men det är helt klart en intressant diksussion. Jag är rädd för att ni kommer tolka detta inlägg som att jag gör världens skillnad på kön, det gör jag inte. Det jag skriver om i detta inlägg är mindre mönster/beteenden som jag kan se återkomma när jag är ute. Det är väldigt många som har frågat mig hur jag bemöts ute som just TJEJ och måste då skriva ur ett sådant perspektiv. Hoppas ni fick en lite större inblick i det nu :)
Om ni gillar den här typen av diskussioner/inlägg så får ni gärna kommentera och tala om det för mig, eller trycka på hjärtat för att “gilla” inlägget. Så kan jag i så fall göra fler. Och säg gärna vad ni tycker och tänker kring detta! Jag vill hemskt gärna höra era tankar och erfarenheter! Är jag helt fel ute? Hur upplever ni att stämningen är när ni är ute? Vad får ni för kommentarer? Känner ni er utanför ibland? Ser ni tydlig skillnad mellan killar och tjejer?